Trots att det finns 100-tals statliga och ideella organisationer i Iran som på ett eller annat sätt arbetar för barnens rättigheter så räcker inte resurserna till för att bekämpa och förebygga detta problem, vilket också betonas av flertalet samhällsvetare och forskare i Iran.

Det finns förstås redan många internationella organisationer som Rädda Barnen, Amnesty International och andra FN-organ m. fl. som arbetar med barnens rättigheter över hela världen. Men deras direkta engagemang i Iran är av olika skäl ytterst begränsad idag.

Vi anser med bestämdhet att detta problem angår oss alla och kan endast bekämpas och förebyggas genom ett nära samarbete och engagemang mellan både institutioner och enskilda individer över gränserna. Vi bestämde oss därför för att skapa ett nätverk med såväl iranska och internationella organisationer som ideella föreningar och enskilda personer i både Iran och Sverige.

Vi har idag ca 220 medlemmar som är på ett eller annat sätt engagerade i vår sak och vi har lyckats skapa ett samarbete med flertal internationella, svenska och iranska organisationer som arbetar för att förbättra barnen situation i Iran.

I slutet av 1998 började man diskutera gatubarnens situation i iranska press på bred front. Ett fenomen som tilldess inte betraktades som ett samhälls problem förvandlades plötsligt till ett öppet alvarlig sådant. Det finns knappt en tidning som inte befattade sig med frågan. Socialarbetare, sociologer och forskarediskuterade problemet och lade fram förslag till förebyggande, dampande eller botande åtgärder.

Det finns ingen officiell statisk över gatubarnen i Iran. Deras antal uppskattas till 400.000 till 1000.000. Deras ökande antal i storstäderna är uppenbart och omöjligt att förneka. Gatubarnen tillhör de mest underprivilegierade sociala grupperna som saknar de mest elementära sociala rättigheterna. Rätten till mat, klädnad, hälsa, bostad, utbildning, samelevnad med sin far och mor, fritid, ja, rätten till ett humant och sunt liv har de gått miste om. Enligt de senaste uppskattningarna varje år lämnar 60 000 barn sina familjer.

Med tanke på fenomenets tilltagande utbredning och det ökande antalet gatubarn började olika myndigheter att befatta sig med problemet. Men fenomenet gatubarn hänger naturligviss samman med det beträffande landets sociala och politiska system och de ansvarigas syn på dessa frågor och hur de uppstår. Därför var de klart från början att de stadliga myndigheterna med tanke på deras bristande kunskaper och kännedom av situationen samt saknad av motsvarande medel och möjligheter , inte hade förmågan att själva hantera problemet och hitta en principiell lösning.

Så snart frågan om gatubarn i Iran blev publik började även ett antal föreningar och ideella organisationer med aktiviteter för att bidra till deras räddning. När nyheten om detta fruktansvärda fenomen i hemlandet nådde utlandsiranierna började en rörelse och företagsamhet att ta tag i dem. Ett antal människor började som privat personer eller inom familjen och släkten att samla in hjälp medan andra tog kontakt med organisationer och institutioner i Iran.

I detta läge sammanstrålade några uppsalabor med rötterna i Iran för att hjälpa de behövande barn i Iran. Möten avlöste varandra under flera månader tills gruppen kom fram till att problemet gatubarn i Iran hade blivit till ett nationellt iranskt problem och att de var nödvändigt meden nationell föresats för lösa problemet. Visserligen har enskilda människors och organisationers människoälskande hjälp stor betydelse, men denna sorts hjälp räcker inte för alla lösa problemet. Det är staten som bör ta sitt ansvar och avsätta medel för detta ändamål, skapa motsvarande institutioner och bjuda sakkunniga personer in till samarbete. Först då kan ideella organisationers och enskilda personers hjälp få den kompletterande verkan som den kan ha.

Vi i föringen tycker självklart att varje sorts hjälp som kommer från enskilda personer och välgörande organisationer är värdefull, men vår slutsats är att det är angeläget att se till att de barn som står på gränsen till bli hemlösa inte blir det. Vårt mål är, med andra ord, att försöka förebygga att all fler barn blir hemlösa i Iran.

Det råder allmänt samförstånd om att de fattiga familjers ekonomiska problem är en av de viktigaste faktorerna för att barn blir hemlösa.  Befolkningsantalets ohämmade ökning, den utbredda flykten från landsbygden till storstäderna och saknaden av passande bostad för stora familjer med många barn gör att antalet invånare i storstädernas ytterområden bara växer och växer. De flesta gatubarn kommer just från stora familjer med många barn i storstäders ytterområden. i en ålder då de borde få utbildning och uppfostran måste de ge sig ut på gatan för att hjälpa familjen ekonomiskt. i efterhand lämnar de skolan så att- enligt en del undersökningar - de flesta av dessa barn inte har kommit längre än grundskolans tredje år.

Med målet att hjälpa till och förhindra att barn och ungdomar på gränsen till att bli gatubarn faller i denna avgrund startades förening Yari av ett antal personer med rötterna i Iran. Föreningen registrerades med en provisorisk styrelse i Uppsala. Vi bestämde oss att månatligen betala studiebidrag till behövande barn och ungdomar, en hjälp som de kan få från grundskolan till sluten av gymnasiet.

Verksamhet tar sin början

Föreningen första stämma

Efter registreringen tog det några månader tills föreningens verksamhet kom I gång. Till en början försökte vi genom privata kontakter informera så många som möjligt om föreningen och dess mål. Därefter kallade vi till föreningens första stämma i september 2000 i Uppsala. Ca 50 personer deltog varav 30 skrev in sig som medlemmar. Föreningens styrelse och revisorer valdes bland de frivilliga.

Våra riktlinjer

Efter ingående sondering av svenska hjälporganisationer i olika länder och med hänsyn till Irans kulturella särat kom vi fram till att man kan anpassa de svenska hjälpinsatsernas metoder till de iranska förhållandena. Metoden som valdes var att månatligen betala en summa i studiebidrag till behövande barn och ungdomar. Villkoren för att kunna få hjälpen var att personen i fråga var behövande och befann sig i utbildning. Så länge denna person fortsatte med sin utbildning skulle han/hon få föreningens bidrag.

Medtanke på de dåliga erfarenheterna i både in - och utlandet är enskilda iranier, trots att de är benägna att hjälpa behövande människor, misstänksamma mot hjälporganisationerna. Vi visste därför på för väg att de skulle avstå från att ansluta sig till föreningar och hjälpa dem med pengar, om det inte handlade om ett konkret ärende, t ex efter a naturkatastrof. Att få kontinuerlig hjälp under längre period verkade mycket svårare.

För att övervinna denna misstänksamhet utarbetades följande riktlinjer för arbetet:

• Ta hjälp av privata kontakter.
• Informera givarna direkt.
• Möjliggöra  för den givare som vill att ta ansvar för kontakten med brukaren.
• Givarna ska ha möjligheter att själva presentera behövande.
• Samtliga medlemmar och givare ska månatligen få föreningens verksamhetsberättelse.
• Offentliggöra föreningens handlingar.

Med sin lugna, principfas6ta verksamhet kunde föreningen Yari således hitta personer som var beredda att övervinna de tidigare dåliga erfarenheterna och lita på föreningen för att hjälpa vårt hemlands barn ungdomar.

Verksamheten tar fram

Föreningen Yari började sin offentliga  verksamhet i februari 2000 genom att betala ut bidrag till 8 behövande iranska barn och ungdomar.

Idag får 325 iranska barn och ungdomar i olika delar av Iran föreningens hjälp för sina utbildningar. ca 220 personer lämnar regelbundna månatliga bidrag till föreningen. Förutom kontant hjälpen till barn och ungdomar i utbildning i Iran organiserar och genomför föreningen en hel del andra ideella organisationer i och utanför Iran.