Efter att ha försvagats av ständiga krig med romare och turkar erövrades Persien vid mitten av 600-talet e.kr av araberna. ISLAM ersatte Zoroastrismen (Parsismen) som statsreligion, och Persien underställdes kalifatet i Bagdad. Tyvärr blev mycket av Irans kulturarv förstörd efter arbernas invasion. Tiotusentals böcker brändes och Zoroastristernas heliga platser lades i ruiner. Trots arabernas mycket aggressiva missionering av Islam behöll Iranierna många av sina gamla seder och bruk som ha överlevt fram till idag. De allra viktigaste iranska högtiderna hör till det förislamiska tiden.

Sedan kalifatet i Bagdad hade brutits samman följde från 1000-talet perioder turkiskt, mongoliskt och Turkemenskt herravälde i Persien. Mellan 1200-1400 talet var Persien först ockuperad av Seldjukerunder Togrul Beg, därefter av Mongolerunder Genghis Khan och Tejmur Lang och senare av Turkmener under Ismael. Ismael som räknade sin ätt tillbaka till Ali det fjärde kalifatet mottogs av Iranierna som helgon och uppropade sig själv till Shah av Persien. (Shah är den persiska termen för kung) Detta markerade början av SAFFAVID DYNASTIN som varade mellan åren 1502 till 1736. Det var under Shah Ismael som ett enat och oberoende Persien återupprättades på nytt och shiia som statsreligion blev det officiella religionen i Iran.

Dem europeiska stormakterna började redan på 1600-talet få inflytande i persien, och under KHADJAR DYNASTIN på 1800-talet drabbbades landet hårt av rivaliteten mellan britter och ryssar i området. Persien tvingades lämna ifrån sig stora besittningar till Ryssland, och ryskinspirerade persiska angrepp på Afghanistan ledde till krig med Storbrittanien. Sedan Storbrittanien och Ryssland genom ententen 1907 blivit bundsförbanter, bekräftade dem i ett hemligt avtal Persiens uppdelning i intressesfärer, en rysk i norr och en brittisk i söder. När första världskriget bröt ut 1914 okuperade ryska och engelska trupper Iran som var neutral. Efter att sovjetunionen drog sig ut ur Iran 1921 försökte Storbiritanian att etablera ett protektorat i Iran vilket misslyckades genom Reza Khans militärkupp. 

De röda partierna markerar den ryska intresseområdet, Den mörkgröna den brittiska, den ljusgröna det ottomanska och den gula de oberoende områden
Se hela kartan över kolonialismens dominans under 1914 i mellanöstern

Efter en nationalistisk statskupp 1921 kom militären Reza Khan till makten. Denne omorganiserade armen och 1925 valdes han till Shah (Kung på Persiska) under namnet Reza Shah Pahlavi. Rådgivare när det iranska gendarmeriet byggdes upp under tidigt 1900-tal var en svensk militär - pappa till Jarl Hjalmarson, sedermera högerledare. Reza Shah var en hårdför modernisator som begränsade de religiösa ledarnas makt, byggde ut infrastrukturen och genomförde betydande ekonomiska reformer. För att skapa en inhemsk industri grundlade Reza Shah statliga industrier som gav upphov till marknadsekonomiska principers intrång under 20- och 30-talen och till framväxten av borgarklassen. Under det politiska trycket av Reza Shahs diktatur avmattades den revolutionära och entusiastiska andan i samhället och ersattes av ett stabilt politiskt klimat. Moderniseringsprocessen hade västerländska modeller som förebild men favoriserade också den förislamiska tiden i Irans historia. Reza Shah genomförde även andra övergripande sociala reformer i Iran. En av hans mest omtalade reformer var kvinnors frigörelse från att bära slöja vilket var ett första steg i kvinnors jämnställdhet i Iran.

Precis som Sverige hade också Iran offeciellt en neutral hållning under andra världskriget. Men i själva verket var Reza Khan tyskvänlig. Detta berodde delvis på att Reza Khan ville begränsa ryssarnas och engelsmannens koloniala intressen och intervention i området. I agusti 1941 ockuperas Iran på nytt av Sovjet i norr och USA och Storbritannian i söder. Reza khan tvingades att abdikera till favör för sin son Muhammad Reza Shah Pahlevi. Den 28 november 1943 hölls det första konferensen med alla de tre allierade ledarna Stalin, Roosevelt och Churchil närvarande i Teheran. Där kom man bl.a. överens om den allierade strategin för återstoden av kriget i Europa. Under det s.k. Teheran deklarationen garanterade de allierade dra tillbaka sina trupper från landet och inte blanda sig i Irans angelägenheter. När kriget tog slut 1945 drog sig dock ryssarna inte ur landet och började stödja revolter som förekom i Azerbaijan och Kurdistan i Iran. Det dröjde till maj 1946 innan de sovjetiska trupper lämnade Iran mot löfte om eftergifter i fråga om oljefyndigheter i norra Iran. Oljefyndigheterna i södra delen av landet dominerads helt och hållet av Britterna. 

För mer information om Irans historia se

Den 16 september 1941 tillträder Reza khans äldste son Mohammad Reza Pahlavi, mest känd som Shahen av Iran tronen med pompa och ståt. Shahen gick i flera avseende i sin faders fotspår särskilt när det gällde nationalismen och moderniseringen av Iran. Under 50-talets andra hälft och i början av 60-talet utvecklades Iran till en politisk diktatur samtidigt som ekonomin liberaliserades. Högteknologisk industri och modern jordbruk stimulerades. Kommunikationen med omvärlden öppnades på vid gavel och intryck av alla slag från Europa och USA strömmade in på olika nivåer. Denna forcerade och ytliga västerlandisering och den uppifrån påbjudna moderniseringen innebar en drastisk ekonomisk och social omvandling. Allt fler kvinnor kom att spela en aktiv roll i samhälls- och arbetslivet. Genom familjelagen som antogs 1963 skapades en juridisk bas för en förändring av den traditionella isalmiska familjerätten. Kvinnan skulle framför allt skyddas mot orättfärdiga skilsmässor och månggifte. Moderniseringen accelererade ännu fortare under uppsvingets år på 1970-talet fram till 1977, då de internationella oljepriserna sjönk. Shahens program knuffades tvärt av spåret. Ställd inför ett väldigt budgetunderskott, införde regeringen åtstramningsåtgärder. Och olika företag, som mer än gärna investerat under välgångsåren, började dra undan sitt stöd. Arbetslösheten sköt i höjden och inflationen blev omöjlig att få bukt med. Krisen hade drabbat Iran och arbetarklassen fick bära dessa fulla börda. Vänstern och de socialistiska organisationerna var i alla förbjudna under shah tiden. Men det fanns en stark underjordisk verksamhet. Under revolutionen växte hundratals vänsterorganisationer och tidningar fram. Problemet var att de flesta begränsade sig till att få bort shah regimen, men vad som skulle vara alternativet efter uteblev, eller var oklart. Man kan säga ett stark arbetarparti och en socialistisk alternativ fattades. Det var i detta klimat som de religiösa ledarna såg sin chans att träda fram i spetsen för oppositionen, mot shahens reformer, vilka undergrävt deras egen ställning och inflytande lika väl som de lett till utsugning av arbetarklassen. Prästerskapet kunde därvid dra nytta av det motstånd som existerade på sina håll emot de kulturella förändringar som gått hand i hand med industrialiseringen. I slutet av 1978 demonstrerade miljontals människor mot Shahregimen i Iran och efterlyste demokrati och rättvisa.

I början av 1950-talet var ett demokratiskt genombrott på väg till Iran. Den nationalistiske politikern Mohammed Mossadeq ville omförhandla det oförmånliga avtal shahen ingått med brittiska Anglo-Iranian Oil Company, som länge haft monopol på landets oljeutvinning. Mossadeq hade stort folkligt stöd, men i västvärldens massmedier framställdes han som en utomordentligt löjlig u-landspolitiker, ofta klädd i pyjamas, en som dessutom grät offentligt. 1953 störtades Mossadeq i en kupp iscensatt av amerikanska CIA och ledd av Kermit Roosevelt, släkt med USA:s framlidne president Franklin D Roosevelt. 1954 tecknades nya avtal som garanterade Brittiska, Amerikanska, Franska och Tyska oljeindustrin rätt till exploatering av oljan i Iran de närmaste 25 åren. Att den demokratiska processen i Iran därmed blockerades skapade ett ödesdigert politiskt vakuum. I stället för politikerna blev oppositionens främsta ledare och organisatörer nu Irans religiösa ledare, mullorna. Mullorna är präster på basplanet, i basarerna och bland bondsönerna från Irans landsbygd som flyttat in och blivit arbetskraft i Irans snabbt växande städer. 1979 störtades shahen, och ayatollah Khomeini, den shiitiska folkmajoritetens främste religiöse ledare, återkom ur sin franska exil.

För mer detaljerat information om Mohammed Mossadeqs liv och gärningar läs nedantående artikel av Hamid Akbari professor vid Northeastern Illinois University i USA. Artikeln är skriven på Engelska.

http://www.iranian.com/Opinion/2002/June/MM/index.html

1976 såg Irans säkerhetspolis Savak och Shahen tecken på förändringar i omvärldens och landets politiska klimat. Ayatolla Khomeini en högtuppsatt religiös ledare och feodalherre som sedan länge hade blivit landsförvisat till Irak och som sedan 1978 levde i exil i Frankrike började nu på allvar attackera Shahen och monarkin i Iran. Ironisk nog var Khomeini ganska okänd bland stora delar av befolkningen förrän utländska medier började uppmärksamma honom som ledare för folket i Iran. Khomeini fick snabbt en plats i det iranska folkets hjärta som en religiös och helig person som hade kontakt med den för 12:e Imamen MAHDI (shia muslimerna tror att den 12: e Imamen, som i ca 1200 år har varit "försvunnen", kommer att uppstå på domedagen). Nu började också västmakterna med USA i spetsen som tidigare alltid stödde Shahen att alltmer öppet stöta bort honom och CIA, Mosad och andra europeiska säkerhetspoliser minskade sina samarbeten med Savak. Så småningom kom också andra oppositionsrörelser i Iran att ställa sig bakom Khomeini och stora landsomfattande demonstrationer utbröt runt om landet. Även många högtuppsatta generaler inom Savak och armén lydde inte Shahen längre och började förhandla med oppositionen. Demonstrationerna fortsatte allt intensivare vilket resulterade i flera blodiga konflikter mellan demonstranter och polis och armén med hundratals döda och sårade. Nu var revolutionen ett faktum. Det dröjde inte länge innan polis, armén och även den kejserliga gardet ställde sig bakom revolutionen och Shahen kunde inte göra mycket mer än att fly landet. 17 dagar efter Shahens flykt närmare bestämt den 11 februari 1979 landade Khomeinis plan på Teherans flygplats Mehrabad och Khomeini togs emot som den stora hjälten som skulle befria Iran från alla förtryck och orättvisor som hade drabbat landet dittills. Iran skulle äntligen bli en demokrati där alla politiska partier skulle vara delaktiga och landets rikedomar skulle fördelas rättvis bland folket. Efter Khomeinis ankomst upprättades s.k. revolutionsdomstolar som började döma flera av Shahens anhängare och andra revolutionens fiender vilket oftast ledde till avrättningar. Den politiska klimatet var dock under en kort period relativt öppet och många olika politiska grenar från både höger och vänster agiterade fritt för sin politik och livliga diskussioner förekom överallt på gator och torg särskilt på universiteten runt om landet. Den öppna politiska klimatet hårdnade dock ganska snart och de religiösa mullornas ställning stärktes ytterligare när majoriteten av befolkningen 1 april, 1979 röstade för en ISLAMISK REPUBLIK i Iran .

1980 var Iran ett svagt och splittrat land. Revolutionen var fortfarande ny och infrastrukturen i samhället hade mer eller mindre kollapsat. Detta gällde särskilt den iranska armén som tidigare var rankad som en av världens starkaste och välutrustade arméer. Senaste konflikten med grannlandet Irak hade blåst upp1971 och då gällde några öar i utkanten av Shatt El Arab (Eufrat & Tigris) som Iran tog över. Nu såg Iraks ledare Saddam Hussein sin chans och attackerade Iran 22 september 1980. Till en början gjorde Irak snabba framgångar och invaderade flera stora städer. Iran förlorade också raffinaderi anläggningen i Abadan, tidigare världens största. Men snart möte Irakiska soldater stort motstånd och blev tvungna till reträtt. 1982 hade Irakierna skjutits tillbaka till gamla gränslinjer och under de närmaste åren förvandlades kriget till en långvarig ställningskrig som fortsatte ytterligare i 6 år fram till 1988. De materiella förlusterna men framförallt förlusterna i människoliv var förödande för både länderna. Kriget hade uppskattningsvis kostat 1,2 miljarder US$ och över 1 miljon soldaters liv, ca 600 000 från Iran och 400 000 från Irak. Antalet fysiska och psykiska krigsskadade var förstås flerdubbelt och uppskattas till flera miljoner.

Bilden föreställer en ceremoni med krigoffrets kistor i Tehran